¤ Humlelik pälsblomfluga

.
Criorhina ranunculus, humlelik pälsblomfluga, har jag i min hage.
.
Som det verkar, är de här för att stanna. Fast det kanske också till stor del beror på mig? Inte enbart deras egen reproduktionsförmåga, som det synbarligen inte är något fel på.
.


Beror på mig?
Härliga tanke, och skrämmande tanke.
Härlig, för att jag kan göra något, kan bidra, har "makten". Inte bara är "hjälplös åskådare" till hur enfalden brer ut sig när människor inte bryr sig, inte vet, inte förstår, och när de ekonomiska intressena styr världen.

För vem bryr sig om en fluga?

Här är hanen av Criorhina ranunculus. Ungefär centimeterstor, och humlelikt brummande, ser den i flykten verkligen ut som en liten arbetshumla. Tills man tittar på ögonen.



Jag tittar alltid på ögonen, som ett första skiljetecken mellan steklar och flugor.
Ögonen är ju själens spegel, och flugorna har flugsjälar. Liksom mer runda och större, än humlornas/steklarnas mindre och tydligt droppformade.

Ännu en hane. Dessa här fotades en vecka i början av maj 2007. Förra året, 2008, syntes inga till. Men några stycken dök upp igen i år, 2009, men bara någon enstaka (som dock la ägg igen).
Kanske kläcks flertalet först efter tre år? Om de inte blivit uppätna av "naturens lag" förstås, sånt vet man aldrig.



Här lägger en hona ägg, på nedre delen av stammen på en av de gamla asparna som växer i skogsbrynet i min hage.


Äggläggningsröret ser man på den här bilden.

Honan har ett svart mittsteck rakt utmed ansiktet.

Här jobbar hon på med äggläggningen.

På vilket vis kan det bero på mig, om de blir kvar?

Tanken är härlig, för jag är inte hjälplös. Och tanken är lite skrämmande, för den ger mig ansvar.

Larverna utvecklas i grövre levande eller döda lövträd med marknära rötangrepp, och träd tillåts ju inte ofta nu för tiden, att bli gamla och rötade. Naturen ska vara städad och "vacker", tycks vara dagens melodi. Och ekonomiskt hållbar. Och funktionell.

Men vi glömmer, "funktionell", för vem? När vi glömmer de små i naturen, slår det så småningom tillbaka på oss själva. För allt hör ihop.

När det gäller natur och ekologi, bör vi människor nog ha våra tidsfönster öppnade mer än på glänt.

I min skog, som inte är särskilt stor, men ändå, får träden åldras och sedan brytas ner på naturligt vis. Och det gäller att inte glömma återväxten, även bland träden.

Nästa hona kommer direkt från "matbutiken", haha. Hon har hela ansiktet och halva mellankroppen full av pollen.

"Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig",

var det nån som sa för mycket länge sedan.

Vad har Gud med det här att göra? Vare sig man tror på en gud eller inte, vem kan motsäga att naturen är gudomlig? Och att Gud - om han nu finns - även finns inom oss själva? Vi är i alla fall gudomliga, vi också. Så, kontentan av det hela blir, att det jag gör mot världens lilla minsta, gör jag i slutänden även mot mig själv...

Ajöss, nu flyger jag ut ur bild...

.

.

.